FitForMe har förtroendet hos över 200,000+ kunder varje dag och över 8000 vårdpersonal.
FitForMe har förtroendet hos över 200,000+ kunder varje dag och över 8000 vårdpersonal.
Trustpilot-betyg: 4.4 av 5
Remco (35) bor med sina 3 katter i Den Bosch. I den här intervjun berättar Remco varför han redan från barnsben hade svårt att uttrycka sina känslor. Hur han satte sig själv sist och dolde mycket sorg bakom sin glada mask. Varför han, efter år av träning och dieter, aldrig lyckades gå ner i vikt varaktigt och varför han till slut valde en Gastric Bypass.
Var börjar din resa mot din Gastric Bypass?
”Jag tror i min barndom, på grund av det jag varit med om. De trauman jag fick med mig har jag behövt bearbeta senare i livet. Det har satt sina spår. Trots att jag inte var överviktig som barn kunde jag inte hantera känslor särskilt bra. Jag var instängd i mig själv, det kändes som att jag var tvungen att överleva. Men det är ett avslutat kapitel för mig.”
Vad tror du gjorde att du gick upp i vikt?
”Fram till att jag var 19 jobbade jag på en snabbmatskedja. Självklart åt vi där, på rasterna eller på kvällarna med kollegor. Jag blev också ensammare, alla runt omkring mig träffade någon. Jag förblev ensam och rörde mig lite. Vid något tillfälle blev allt mörkare. I mina tankar, i mitt huvud. Det syntes också i mina mat- och levnadsvanor.”
”Jag beställde alltid för mycket. Jag tyckte också att jag var tvungen att äta upp allt, för att slänga mat är slöseri. Egentligen hade jag alltid en anledning att äta.”
Så å ena sidan var det ditt jobb som påverkade, å andra sidan ditt förflutna. Tog du också snabbare till mat för att du hade svårt att uttrycka dina känslor?
”Ja, på den tiden var jag en känsloätare. Jag åt också för att belöna mig själv. Efter en bra arbetsdag var jag stolt över mig själv och fick beställa något. Självklart valde jag snabbmat. I början är det fortfarande oskyldigt. Ändå beställde jag alltid för mycket. Jag tyckte också att jag var tvungen att äta upp allt, för att slänga mat är slöseri. Egentligen hade jag alltid en anledning att äta.”
Hur mycket vägde du?
Runt 23-årsåldern vägde jag 120 kilo. 5 till 6 år senare var jag som tyngst och vägde runt 130 kilo.”
”Jag kände skam och var osäker. När jag gick i stan märkte jag att folk tittade eller kom med kommentarer.”
Hur mådde du under den perioden?
”Utåt sett var jag rolig och glad. Men det var en mask, i verkligheten kände jag mig ensam. Jag spelade ingen roll, tyckte jag. Jag satte mig själv sist, jag överlevde i stället för att leva. Till slut blev jag deprimerad och vände mig alltmer inåt. Jag ställde in träffar med vänner för att jag inte kände mig önskad, jag trodde att jag inte var tillräckligt rolig.
Trots att jag också hade bra stunder dominerade de mörka dagarna. Jag gick i terapi och upptäckte att det först måste bli bra i huvudet innan jag kunde jobba med andra saker, som att gå ner i vikt. När jag öppnade mig för det förändrades mycket i mitt liv. Jag lärde mig att älska mig själv och se det positiva. Om jag inte hade bearbetat mina trauman hade operationen inte gått så bra. Det tror jag verkligen på.”
Hur kände du inför din övervikt?
”Jag kände skam och var osäker. Som tur var sa människorna nära mig alltid att jag duger som jag är. Men när jag gick i stan märkte jag ändå att folk tittade eller kom med kommentarer.”
Hade du förutom psykiska besvär även fysiska besvär?
”Ja, sådana där små krämpor, som ont i ryggen. Och jag hade tarmbesvär, det pågick i flera år. Det ligger i släkten, så det var min förklaring. Dessutom kunde de efter alla möjliga undersökningar på sjukhuset inte hitta något, och man misstänkte en känslig tarm. Jag hade ibland verkligen fruktansvärda kramper och ingen energi, så jag låg i sängen hela dagen. Det var en tuff period.”
Och följde du särskilda dieter för att komma till rätta med din övervikt och dina tarmproblem?
”Runt 23-årsåldern började jag med en (crash) shake-diet. Jag fick stöd och gick ner 20 kilo. När märket gick över till glutenfria produkter slutade jag. För jag kan säga dig: om du får äta gluten vill du inte äta glutenfritt. Det var den perfekta ursäkten för mig att kasta in handduken, och självklart gick jag upp i vikt igen. Därefter följde jag en ketodiet och ett träningsprogram med en personlig tränare. När det fungerade ett tag kände jag mig piggare, men jag fullföljde det aldrig.”
Varför kom du med de där ursäkterna?
”Jag valde den enkla vägen. Kanske trodde jag inte heller på det, eller så orkade jag helt enkelt inte längre eftersom jag fick för lite tillfredsställelse. För i början kände jag mig fantastisk, men när man till slut står stilla tänker man ändå att det inte fungerar. Den perioden av dieter, träning och återfall varade ända tills jag var 32.”
”Jag frågade om operationen, men det visade sig att jag inte var tillräckligt tung. Dessutom hade jag inga andra sjukdomar som kan göra att man kommer i fråga.”
Sedan kommer stunden då du bestämmer dig för en Gastric Bypass.
”Ja, jag försökte först acceptera min övervikt och se det som fanns. Men i verkligheten innebar det att jag inte valde mig själv. Jag ställde alltid upp för andra. För att de skulle känna sig trygga med mig. Jag kom alltid sist. Tills jag kände att jag var tvungen att förändra något. Jag frågade om operationen, men det visade sig att jag inte var tillräckligt tung. Dessutom hade jag inga andra sjukdomar som kan göra att man kommer i fråga. Då gjorde jag själv ännu ett försök att gå ner i vikt. Självklart misslyckades det. När jag gick tillbaka till husläkaren fick jag som tur var en remiss. Utredningen på sjukhuset och hos psykologen gick ganska smidigt, även om jag vet att det berodde på att jag själv redan hade löst mycket. Jag hade bearbetat mina trauman och fick grönt ljus. Tyvärr dröjde det på grund av corona och mina dåliga blodvärden ännu ett tag innan jag blev opererad.”
Operationen är ett hjälpmedel och inte målet. Men vad ville du uppnå med hjälp av en magsäcksminskning?
”Jag ville framför allt vara lycklig med mig själv. Med den jag är och hur jag skulle komma att se ut. Jag ville kunna se mig i spegeln och tänka: du duger. Det räckte för mig.”
Hur reagerade din omgivning på operationen?
”Jag fick verkligen stöd från människor i min omgivning. En magsäcksminskning är också ett modigt val. Men ofta är folk också skeptiska. För man gör ju ändå något med sin kropp. Jag ser det annorlunda. Jag valde mig själv. Självklart var det nervöst, för tänk om jag inte skulle bli av med mina tarmbesvär? Tänk om jag inte längre skulle kunna njuta av mat? Det spökade i huvudet, för det finns inga garantier. Men ibland måste man göra val och satsa fullt ut.”
Har du några tips till personer som funderar på en magsäcksminskning?
”Gör ordentlig research och välj klinik eller sjukhus medvetet. Gör en plan och involvera din omgivning i den. Och var ärlig under samtalen med psykologen eller dietisten. De finns där för dig, för att se om du är redo för operationen och inte faller tillbaka i gamla mönster.”
* Intervjun var ursprungligen en nederländsk FitForMe-podd. Med hjälp av AI har intervjun översatts och skrivits ner så att Remcos berättelse kunde delas med alla FitForMe-kunder.
